Om Citroën 2CV

Pierre Boulanger hade konstruerat prototyper till en lätt bil strax före andra världs­kriget. Idén var att skapa en så enkel bil som möjligt, då fattiga jord­brukare skulle ha råd att skaffa en för att transportera sina varor till marknaderna och att kunna utföra service själva med enkla verktyg. Citroën 2CV var med tidens mått mätt en rymlig, bekväm och mycket bränsle­snål bil, som hade god framkomlighet och drift­säkerhet. Allt annat prioriterades bort. Den ingenjörs­tekniska nivån var extremt hög och bilen är att betrakta som oerhört avancerad trots sin utstuderade enkelhet.
 Modellen har en två­cylindrig luft­kyld boxer­motor med direkt­drift av fram­hjulen via en fyr­växlad hel­synkroniserad växel­låda, med centrifugal­koppling som tillval. Växel­spaken var av så kallad paraply­krycke­modell, och karossen kunde enkelt demonteras utan verktyg. Ampère­mätare och hastighets­mätare var de enda instrument som fanns, bränslet mättes med sticka. Vind­rute­torkarna drevs av hastighets­mätar­wiren. Det som inte ansågs vara nödvändigt, tillämpades inte heller på bilen. Stöt­dämparna utgjordes av outslitliga kontra­vikts­dämpare istället för vanliga hydrauliska dämpare som måste bytas. Fram- och bak­fjädring var samman­kopplade med ett gemensamt fjäder­paket per sida längs trösklarna. Det fick samtidigt den effekten att om fram­hjulet körde ner i en grop, fjädrade bak­hjulet ner på samma sida och dämpade stöten – och omvänt om man körde upp på t. ex. en trottoar­kant. Det gav också en viss krängnings­hämmande effekt. Fjädringen påminde därför om det hydrauliska systemet Hydrolastic, även om det här var rent mekaniskt.
 Väg­egenskaperna var relativt goda, trots att bilen hade mjuk fjädring och krängde en hel del. Bär­armarna var nämligen långa och gav lång fjädrings­väg. Enligt ett envist rykte var det ett krav när bilen konstruerades att man skulle kunna köra tvärs över en nyplöjd åker iförd hög hatt.
 Under produktions­åren genom­gick bilen såväl yttre som inre ändringar. Med tiden fick den mer utrustning som till exempel förbättrat el­system, elektriska vind­rute­torkare, skiv­bromsar och defroster till fram- och bak­rutan. Den allra tidigaste modellens tyg­tak från vind­rutans över­kant till bakre stöt­fångaren ersattes så småningom med ett galon­tak och en bagage­lucka av plåt.
 Förutom sin typiska form och sin enkelhet är bilen känd också för sin starkt begränsade motor­styrka som i den allra starkaste varianten uppgick till 36 hk från fabrikens rull­band. Motor­storleken varierade mellan 375 och 602 cm³. Topp­hastigheten för en fabriks­enligt utrustad 2CV låg för de tidigaste modellerna (9 hk) på omkring 60 km/h, medan de sista kunde uppnå runt 115 km/h.
 Efterfrågan på 2CV-modellen minskade under 1960-talet, då kunderna fick råd att köpa större och modernare bilar. I samband med olje­krisen 1973 ökade försäljningen av den enkla och bränsle­snåla Lill­cittran återigen och produktionen fortsatte, trots att Citroën presenterat efterföljare som Dyane och Visa. Tillverkningen i Frankrike upphörde 1988 och flyttades till Portugal. Produktionen lades slutligen ned 1990, till följd av alltmer restriktiva krav avseende avgas­rening och krock­säkerhet.

Från Wikipedia